Till undervisningsmaterialets första sida Anvisningar   Suomeksi Svenska

 

Krigsslutet kan skönjas

 

Alexander I:s regentförsäkran 26.3.1809
(RA/Statssekretariatets arkiv, akt 8/1809)

Från rysk sida framhölls under hela 1808-09 års krig att man inte hade någon som helst avsikt att ändra de lagar som gällde i Finland, och att man även i fortsättningen tänkte låta invånarna fritt utöva sin religion. Löftet upprepades flera gånger vilket visar att man på ryskt håll var väl medveten om de farhågor som invånarna i Finland hyste inför det ryska maktövertagande som tycktes alltmer oundvikligt, ju längre kriget framskred. Eftersom det ryska kejsardömet var ett rike där helt olikartade folk, religioner och lagar levde sida vid sida, under en enväldig kejsare beredde det inte Ryssland någon svårighet att överta ytterligare ett avvikande område. I Borgå kunde kejsar Alexander I följaktligen utan svårighet till lantdagen avge en regentförsäkran där han lovade att bibehålla Finlands lagar och religion. I gengäld avgav folkets representanter sin tro- och huldhetsed till kejsaren. Så hade det också gått till vid tidigare erövringar.

Aleksanteri I:n hallitsijavakuutus 26.3.1809
(Kansalliskirjasto)

Venäläinen osapuoli korosti koko 1808-09 sodan ajan, että heillä ei ollut minkäänlaista aikomusta muuttaa Suomessa voimassa olevia lakeja, ja että asukkailla on jatkossakin oikeus harjoittaa uskontoaan. Lupaus toistettiin useita kertoja, mikä osoittaa venäläisen osapuolen olleen hyvin tietoinen niistä epäluuloista, joita Suomen asukkaat tunsivat venäläisiä vallanpitäjiä kohtaan. Sodan edetessä tuntui vallanvaihto yhä väistämättömämmältä. Koska Venäjän keisarikunta oli valtakunta, jossa eli rinnakkain mitä erilaisimpia kansoja, uskontoja ja lakeja itsevaltiaan keisarin käskyvallassa, ei Venäjällä ollut vaikeuksia sulattaa itseensä vielä uusikin alue. Sen vuoksi Porvoon valtiopäivillä keisari Aleksanteri I:llä ei ollut vaikeuksia antaa hallitsijanvakuutuksessaan lupausta kunnioittaa Suomen lakeja ja uskontoa. Samassa tilaisuudessa antoivat kansan edustajat vastavuoroisesti uskollisuudenvalansa keisarille. Niin oli käynyt myös edellisten valloitusten jälkeen.

General von Döbelns avskedstal till de finska trupperna i Umeå 8.10.1809
(RA/Biographica von Döbeln)

Efter kapitulationen i Seivis (Kalix) den 25 mars 1809 återstod ännu ca 1.000 finska soldater under svenskt befäl. De kom under sommaren 1809 att delta i striderna i Västerbotten bl.a. vid Hörnefors, men inte i de stora landstigningsoperationerna i augusti i syfte att uppnå en svensk seger som skulle mildra de ryska fredsvillkoren. Landstigningarna misslyckades och för de svenska fredsdelegaterna återstod bara att godta freden i Fredrikshamn 17.9.1809. Fredsavtalet innebar att Sverige miste hela nuvarande Finland. I början av oktober var freden godkänd (ratificerad) i Sverige och Ryssland och de återstående finska trupperna kunde hemförlovas. Det föll på generalbefälhavaren, general Georg Carl von Döbelns lott att upplysa dem om fredsslutet vilket skedde 8.10 på Kyrktorget i Umeå. Där hade de finska och svenska trupperna ställts upp i fyrkant, de förstnämnda slitna i trasiga uniformer och de senare i ny mundering, för att åhöra von Döbelns känslosamma tal som markerade avskedet från Sverige. Talet har med rätta blivit berömt.

Förra soldaten Esaias Kempes ansökan om underhåll 1827
(RA/Senatens kammarkontors Biographica Hd 5)

Den svenska armén rekryterade sina soldater genom indelningsverket som förpliktade ett visst antal gårdar (s.k. rota) att ställa upp och utrusta en soldat, eller genom värvning varvid soldaten tog tjänst mot betalning. Så länge soldaten var i tjänst stod rotan för hans försörjning och försåg honom också med ett torp. På motsvarande sätt försåg kronan officerarna med boställen. Då de svenska trupperna i Finland upplöstes efter 1808-09 års krig fick officerarna behålla sina boställen, samt sin lön. Något motsvarande löfte gavs inte för soldaternas del. De fick hanka sig fram så gott de kunde eftersom de bönder som utgjorde rotan inte längre var förpliktigade att försörja soldaten. De förra soldaterna tog därför efter kriget tjänst som drängar eller motsvarande; ifall de inte kunde ta tjänst p.g.a. invaliditet blev de fattighjon eller tiggare. Något allmänt pensionssystem fanns inte, men fr.o.m. år 1811 kunde tidigare soldater ansöka om understöd. Först på 1850-talet, efter utgivningen av första delen av J. L. Runebergs ’Fänrik Ståls sägner’, blev krigsveteranernas svåra läge mer allmänt känt och föremål för flera insamlingar.

 

Genom att klicka på bilden öppnas ett PDF-dokument.
Acrobat Reader, som behövs för att läsa PDF-dokumentet finns att ladda på Adobes hemsidor.