Utdrag [sentida avskrift] ur rapporter om de finska truppernas sjukdomssituation i Torneå i december 1808
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 6)

Utmärkande för de flesta krig före den moderna medicinens genombrott mot slutet av 1800-talet var de stora förlusterna på helt andra håll än på slagfälten. Eftersom striderna under Finska kriget 1808-09 utkämpades av rätt små styrkor var också förlusterna i fält relativt små, jämförda med de blodiga slagen på kontinenten vid samma tid. Också i ett så glest befolkat område som Finland var det p.g.a. bristfällig hygien, trång inkvartering och störningar i livsmedelsleveranserna bara en tidsfråga innan epidemier skulle börja sprida sig bland soldaterna. Detta skede inföll då de finska trupperna efter att ha lämnat Finland gick i vinterkvarter i nejden kring Torneå i december 1808. Där började dysenteri och tyfus snabbt sprida sig i de överfulla husen och stugorna i vad som senare kallades Dödens rike. Man har beräknat att minst 2 000 soldater vid Finska armén avled av sjukdomar under vintern 1808-09. De dåtida rapporterna vittnar om stora brister i hygien och sjukvård.

Förteckningar i mars 1809 över egendom som urmakaren Zachris Svahn i Kuopio förlorat under kriget
(RA/Senatens kammarexpeditions arkiv, ansökningar om ersättning för krigsskador under 1808-1809 års krig, Ed 6)

Den brådstörtade svenska reträtten mot norr övergick våren 1808 i en långsam framryckning, som vid månadsskiftet juli/augusti fört kriget till Sydösterbotten, och trakterna kring Kuopio. Efter slagen vid Karstula, Ruona och Salmi i augusti 1808 inleddes reträtten mot norr, som i december slutligen innebar att trupperna lämnade Finland. Vid samma tider ödelade svenska trupper den öståländska skärgården, för att hålla ryssarna borta från fasta Åland. Särskilt i de områden där kriget svept fram och tillbaka (Österbotten, Kuopionejden) var förstörelsen stor. Från rysk sida hade löften getts om ersättning för skador som de ryska trupperna förorsakade och följaktligen uppgjorde man 1808 och 1809 på flera håll listor över sådana skador – vilka därefter tillställdes de ryska myndigheterna. De ryska löftena om ersättning visade sig inte ha någon större täckning; år 1811 beviljades slutligen en ersättning om 10 % av skadorna. Även den erlades i form av skattelättnader som det egna landets befolkning indirekt fick stå för. En urmakares bohag (och förluster) kunde bli rätt omfattande.

Förteckning i mars 1809 över egendom som arbetskarlen Henrik Toijonen i Kuopio förlorat under kriget
(RA/Senatens kammarexpeditions arkiv, ansökningar om ersättning för krigsskador under 1808-1809 års krig, Ed 6)

En arbetskarls bohag i Kuopio var inte stort, men förlusten säkert desto mer kännbar.

Hovmarskalken Pipers brev till sonen Sten Piper 16.3.1809 om arresteringen av Gustav IV Adolf
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 11)

Eftervärldens bild av konung Gustav IV Adolf har inte varit särskilt positiv. Konungens starka avsky för Napoleon bidrog till beslutet att låta Sverige ansluta sig till Storbritannien, Österrike och Ryssland i en allians mot Frankrike 1804. Då Ryssland 1807 överraskande ingick förbund med Frankrike och åtog sig att tvinga Sverige in i Napoleons handelsblockad mot England var konungen inte färdig till detta, och följaktligen befann sig Sverige vintern 1808 i krig med alla sina grannar. Kriget gick illa, och det tilltagande missnöjet i officers- och ämbetsmannakretsar med Gustav IV Adolf ledde slutligen till öppet myteri: Den svenska armén vid norska gränsen tågade i början av mars 1809 mot Stockholm, där konungen arresterades 13.3, innan trupperna hunnit fram. Han avsade sig tronen 29.3, och efterträddes av sin farbror Carl XIII. – Bilden av Gustav IV Adolf som halsstarrig och enfaldig har rätt långt tecknats av hans motståndare, som förstås inte velat se något gott i honom. Sverige anslöt sig åter till kriget mot Napoleon 1813.

Avtal om norra finska arméns kapitulation i Kalix 25.3.1809
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 7)

Norra finska armén hade i enlighet med stilleståndet i Olkijoki lämnat de finska länen och gått i vinterkvarter kring Torneå i början av december 1808. Trots detta avbrott i striderna blev det inte någon återhämtningstid för trupperna; de drabbades av svält och epidemier vilka spred sig snabbt i de trånga kvarteren. Då man på rysk sida inom ramen för en tredelad anfallsoperation i mars 1809 anföll Åland (som ännu var i svensk hand), marscherade över Kvarken mot Umeå och sade upp stilleståndet i norr befann sig befälhavaren för de svenska trupperna vid Torneå i en ytterst besvärlig situation. General H.H. Gripenberg förberedde sig på strid, med de trupper som var på benen men inledde även förhandlingar med den ryska motparten general Sjuvalov. I detta skede upplystes han om att Umeå blivit intaget av ryska trupper, vilket innebar att hans trupper inte längre kunde räkna med försörjning söderifrån. Situationen tedde sig hopplös och Gripenberg undertecknade ett avtal, som innebar att de finska trupperna kapitulerade. Avtalet kunde inte återtas när han nästa dag upplystes om de ryska truppernas återtåg från Umeå, mot Finland.

General H.H. Gripenbergs rapport om kapitulationen 26.3.1809
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 7)

Befälhavaren för Norra finska armén general H.H. Gripenbergs läge var i slutet av mars 1809 svårt. Det ryska befälet sade oväntat upp det stillestånd som gjort det möjligt för de svenska trupperna att gå i vinterkvarter i Torneånejden. På grund av epidemier, bristfällig livsmedelsförsörjning och usel inkvartering var trupperna endast delvis i stridsdugligt skick. Den nyligen inträffade revolutionen i Stockholm (konung Gustaf IV Adolf arresterades 13.3.1809) bidrog till att ytterligare förvirra läget, och följaktligen gick Gripenberg med på att förhandla med det ryska befälet i stället för att dra bort sina trupper västerut och vidta aktiva försvarsåtgärder. Läget på svensk sida försämrades hela tiden under förhandlingarna eftersom det ryska anfallet inte avbröts och då Gripenberg fick veta att ryska trupper intagit Umeå valde han att kapitulera. Då en kurir något senare kunde meddela att ryssarna i Umeå skulle återvända till Finland inom några dagar var det för sent: kapitulationsavtalet var redan undertecknat och måste uppfyllas. För Gripenberg återstod bara att rapportera om det skedda.