General Orlov Denisovs kungörelse till de upproriska bönderna i några byar i Vasa län 2.8.1808
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

Mot slutet av 1700-talet var krig en verksamhet som sköttes av yrkesmän, dvs. militärer, med klara spelregler. Civilbefolkningen skulle i mån av möjlighet skonas, men förväntades å andra sidan inte blanda sig i striderna; gjorde den det blev processen vanligen kort i fiendehand. Vid midsommartiden 1808 bröt dock flera bondeuppror ut söder om Vasa efter att svenska trupper landstigit i trakten. Landstigningen i Vasa misslyckades, men ryska posteringar togs till fånga i Sundom, Solv och Korsnäs m.fl. byar längs vägen till Närpes, vilket blev upptakten till olika sammanstötningar mellan kosacker ledda av generalen Orlov-Denisov i Lappfjärd och bönder, vilka uppbådats av kapten Ridderhjerta, som stigit i land med 50 man vid Vallgrund. Striderna drabbade Närpestrakten, och särskilt Kauhajoki, hårt; på sistnämnda ort for de ryska trupperna våldsamt fram. Bönderna återvände hem den 26 juli efter den svenska arméns ankomst.

General von Döbelns rapport om slaget vid Lappo 14.7.1808
(RA/Rilaxsamlingen, kartong 31)

De finska truppernas snabba reträtt mot Uleåborg vintern 1808 upphörde i mitten av april, i och med de första segerrika striderna vid Siikajoki och Revolaks. När vårflödena var över i maj inleddes framryckningen i Österbotten och Savolax och de första förstärkningarna från Sverige anlände. I Savolax nådde de finska trupperna tillfälligt svensk-ryska gränsen, men i Österbotten hade man på svensk sida även motgångar; landstigningen i Vasa i slutet av juni misslyckades efter hårda strider i staden, vilket ledde till rysk hämnd. En rad bondeuppror i Tavastland och Sydösterbotten i juni och juli väckte oro på ryskt håll, och bidrog på sitt sätt till de svenska truppernas framgångar i juli och början av augusti. Segern vid Lappo den 14 juli 1808 vanns av trupper underställda G.C. von Döbeln, som i sin rapport två dagar senare redogör för stridens gång.

Major Joachim Zachris Dunckers brev till sin hustru 12.10.1808
(Nationalbibliotekets handskriftssamling, Dunckerska samlingen)

De flesta finska officerare och soldater lämnade vid krigsutbrottet i februari 1808 familjer efter sig på boställen och i torp i områden vilka inom kort hamnade under ryskt herravälde. Ryssarnas ankomst avbröt postgången; därefter kunde officerarna bara ibland få iväg brev hem med någon bonde. I den mån de över huvud fick veta något om förhållandena hemma torde de t.ex. ha känt till det ryska kravet på utarrendering av officersboställena. Under de perioder då stillestånd rådde kunde brev i alla fall skickas. Breven vittnar om saknad, men också om de vardagliga bestyr som präglade tillvaron i fält mellan striderna. I nutida ögon framstår de ibland som onödigt öppenhjärtliga beträffande militär information eftersom de kunde falla i fiendens hand. Brevskrivaren major Joachim Zachris Duncker kom aldrig att återse sin familj; han stupade 5.7.1809 i striden vid Hörnefors.