Alexander I:s manifest om Finlands anslutande till ryska riket 5.6.1808
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

De ryska trupperna intog södra Finland vintern 1808, och då den viktiga fästningen Sveaborg också kapitulerade i början av maj tycktes kriget vara avgjort. När största delen av Finland var i rysk hand ändrades också de uttalade ryska avsikterna med kriget. Ryske kejsaren Alexander I lät redan i april de europeiska hoven få veta att han betraktade Finland som en del av sitt rike och att han inte tänkte avstå från denna nya erövring. Beslutet var i överensstämmelse med den fransk-ryska freden i Tilsit 1807, och de franska uppmaningarna till Alexander I att erövra Finland för att ge ryska huvudstaden S:t Petersburg ett mer skyddat läge. Vid månadsskiftet maj/juni 1808 hade krigsläget dock ändrats – den svenska armén avancerade söderut i Österbotten och Savolax understödd av bondebefolkningen som på flera håll tog till vapen. Ryssarna bemötte det uppflammande folkliga motståndet med såväl vapenmakt som uppmaningar till lugn och underkastelse.

Aleksanteri I:n manifesti Suomen liittämisestä Venäjän valtakuntaan 5.6.1808
(KA/Suomen sotaa 1808-1809 koskevat asiakirjat, kansio 6)

Venäläisjoukot valtasivat eteläisen Suomen talvella 1808, ja kun myös tärkeä Viaporin linnoitus antautui toukokuun alussa, sota näytti ratkaistulta. Kun suurin osa Suomesta oli venäläisten käsissä, muuttuivat myös heidän julkilausutut sotatavoitteensa. Venäjän keisari Aleksanteri I ilmoitti jo huhtikuussa Euroopan hoveille, että hän katsoi Suomen osaksi valtakuntaansa ja että hän ei ajatellut luopuvansa tästä uudesta valloituksestaan. Päätös oli sopusoinnussa Tilsitissä 1807 Ranskan ja Venäjän välillä solmitun rauhan kanssa ja niiden kehotusten kanssa, joita Ranska oli antanut Aleksanteri I:lle Suomen valloittamiseksi, jonka myötä Venäjän pääkaupunki Pietari saisi suojaisemman aseman. Touko-kesäkuun vaihteessa 1808 sotatilanne oli kuitenkin muuttunut, kun Ruotsin armeija eteni etelään päin Pohjanmaalla ja Savossa useilla tahoilla aseisiin tarttuneen talonpoikaisväestön avustamana. Venäläiset vastasivat nousseeseen kansan vastarintaan sekä asevoimin että kehottamalla rauhallisuuteen ja antautumiseen.

Tro- och huldhetsed till Alexander I
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

Sedan gammalt skulle invånarna i Sverige efter varje regentskifte avlägga tro- och huldhetsed till rikets regent. Genom eden uppstod ett band mellan regenten och hans (hennes) undersåtar, vilka var bundna av sitt löfte om trohet. Då man på rysk sida i april 1808 beslutat att införliva Finland med Ryssland och krigsläget föreföll gynnsamt utfärdade man i maj order om edgång i de erövrade delarna av landet; befolkningen beordrades svära trohetsed till kejsar Alexander I av Ryssland. Eden skulle först avläggas av ämbetsmännen och prästerna och därefter av den övriga befolkningen, fr.o.m. slutet av maj. Befallningarna om edgång väckte starkt motstånd i synnerhet i Österbotten; i södra och östra Finland var reaktionerna lamare. Bakom motståndet låg bl.a. rädsla för den livegenskap som var böndernas lott i Ryssland. Kravet på trohetsed var enligt mången förhastat, eftersom kriget inte ännu var över. – Även under lilla ofreden (1741-43) hade befolkningen i Finland avkrävts trohetsed till Rysslands regent.

Uskollisuudenvala Aleksanteri I:lle
(KA/Suomen sotaa 1808-1809 koskevat asiakirjat, kansio 10)

Ruotsissa oli vanhastaan tapana, että asukkaat vannovat jokaisen hallitsijanvaihdoksen yhteydessä uskollisuudenvalan. Sen avulla syntyi side hallitsijan ja hänen alamaistensa välille, jotka ovat sidottuja antamaansa valaan. Kun sodan venäläinen puoli oli huhtikuussa 1808 päättänyt liittää Suomen Venäjään, ja sotilaallinenkin tilanne oli edullinen, päätettiin antaa valloitetulla alueella määräys uskollisuudenvalan vannomisesta Venäjän keisari Aleksanteri I:lle. Valaa vaadittiin ensimmäiseksi virkamiehiltä ja papeilta ja sen jälkeen muulta väestöltä toukokuun loppuun mennessä. Vaatimus valan vannomisesta herätti vahvaa vastarintaa erityisesti Pohjanmaalla, itäisessä ja eteläisessä Suomessa vastarinta oli laimeampaa. Pelkoa aiheutti mm. tieto talonpojan asemasta Venäjällä. Vaatimus uskollisuudesta oli monen mielestä ennenaikainen koska sota ei ollut vielä päättynyt. Venäjän hallitsija oli vaatinut uskollisuudenvalaa kansalta myös pikkuvihan (1741-43) aikana.

Förbön för ryske kejsaren, uppläst i kyrkorna i juli 1808
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

Förbönen för medlemmarna av kungahuset lästes varje helg i samtliga kyrkor, i hela Sverige, vilket kan ses som en yttring av det nära förhållandet mellan stat och kyrka som fortsatt ända in i vår tid. (Förbönen läses än i dag i de evangelisk-lutherska kyrkorna.) De ryska erövrarna framhöll 1808 upprepade gånger att de inte var ute efter att ändra Finlands lagar eller landets religion. Förbönen lästes följaktligen upp i kyrkorna, också efter ryssarnas ankomst, men den gällde hädanefter medlemmarna av det ryska kejsarhuset. Att så var fallet berodde dels på att man från rysk sida gett order om saken, dels också på att den kyrkliga ledningen (biskoparna) i Finland fann sig i det förändrade läget. Motstånd bedömdes som meningslöst, och man gick därför in för att mana befolkningen till lugn och underkastelse – vilket naturligtvis var i ryskt intresse.

Esirukous Venäjän keisarin puolesta, luettu kirkoissa heinäkuussa 1808
(KA/Suomen sotaa 1808-1809 koskevat asiakirjat, kansio 10)

Kaikissa Ruotsin valtakunnan kirkoissa luettiin joka pyhäpäivä rukous kuningashuoneen jäsenten puolesta, jota voi pitää ilmauksena aina meidän päiviimme saakka jatkuneista valtion ja kirkon läheisistä suhteista. (Rukous luetaan edelleen evankelis-luterilaisissa kirkoissa.) Venäläiset valloittajat toivat useita kertoja esille sen, että he eivät aio muuttaa Suomen lakeja tai uskontoa. Rukous luettiin kirkoissa säännöllisesti myös Venäjän vallan aikana, tällä kerralla se vain luettiin keisarihuoneen jäsenten puolesta. Se, että näin tapahtui, oli osaksi seurausta venäläisen osapuolen antamista asiaa koskevista määräyksistä, mutta johtui myös siitä että Suomen kirkon johto (piispat) tunsi olevansa muuttuneessa tilanteessa. Vastarinta koettiin hyödyttömäksi ja sen vuoksi kehotettiin kansaa rauhallisuuteen ja myöntyväisyyteen, mikä oli tietenkin myös venäläisten etu.

Utdrag ur professor Matias Calonius tal 21.6.1808 med anledning av rektorsskiftet vid Åbo akademi
(RA/Biographica Calonius)

Den ryska erövringen 1808 försatte i synnerhet ämbetsmännen och prästerna i en svår situation. De hade i likhet med den övriga befolkningen svurit konung Gustaf IV Adolf tro- och huldhetsed, men förpliktigades från första början av fienden att uppfylla ryska befallningar. De blev därmed tvungna att vidta åtgärder som inte var i det egna landets, dvs. Sveriges intresse. Situationen försvårades när ryssarna från slutet av maj började avkräva befolkningen tro- och huldhetsed till kejsar Alexander I trots att kriget inte ännu var över. Den som vägrade skulle förvisas till Sverige. I det läget valde det stora flertalet att finna sig och samarbeta med fienden. En av de få offentliga sympatiyttringarna för Sverige och dess konung inträffade midsommartiden vid Akademien i Åbo. Juris professorn Matias Calonius höll då ett tal med anledning av att universitetet skulle få en ny rektor; i talet tog han parti för konungen och försvarade rätten att hålla fast vid Sverige så länge kriget ännu pågick. Talet hölls på latin, som då var de lärdas språk.