Sveaborgs kapitulationsavtal 6.4.1808
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 7)

Efter två militära katastrofer i Finland (stora och lilla ofreden) anlade Sverige fästningar vid Finska vikens kust för att underlätta försvaret av rikets östra hälft. Sveaborgs fästning erbjöd skydd för ca 100 fartyg ur skärgårdsflottan och skulle i fall av krig försvaras tills undsättning erhölls från västra Sverige. Den mindre fästningen Svartholm utanför Lovisa skulle i mån av möjlighet försvåra fiendens anfall men kapitulerade redan 18.3.1808 knappt fyra veckor efter krigsutbrottet. Den ryska beskjutningen av Sveaborg inleddes nästa dag, och besvarades med flitig kanoneld vilket tydde på nervositet. Fästningskommendanten Carl Olof Cronstedt hade beordrats att försvara Sveaborg till det yttersta och inte förhandla med fienden, men bröt mot sina order. Motparten, generalen Jan Peter van Suchtelen lyckades övertyga honom om att de ryska trupperna erövrat hela Finland och att vidare motstånd var meningslöst. Då fästningens krigsråd var av samma mening beslöt Cronstedt att överlämna fästningen som försvarades av ca 7.000 man utan strid till ryssarna.

Frågor och svar om hur Sveaborgs kapitulation i praktiken skall gå till 26.4.1808
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 7)

I slutet av april överenskom parterna om hur kapitulationsvillkoren för Sveaborgs del skulle tolkas i en rad detaljfrågor.

Tryckt berättelse om den åländska allmogens framgångsrika uppror mot ryska trupper 6-11.5.1808
(i privat ägo)

Den snabba ryska erövringen av södra Finland våren 1808 omfattade också Åland. Redan i slutet av mars tog sig ryska beridna trupper ända ut till landskapets västligaste delar bl.a. för att oskadliggöra den optiska telegraf som möjliggjort snabb kontakt mellan Stockholm och södra Finland. Trupperna återkom efter några dagar till landskapet, för att hålla uppsikt över det frusna havet och för att se till att förbindelserna över Ålands hav förblev brutna. Islossningen, som börjar längst i väster och sedan innebär att isarna mellan Åland och Åboland länge är ofarbara, försatte ryssarna i en farlig situation: Den svenska flottan kunde inom kort dyka upp i åländska farvatten och tvinga de drygt 800 ryssarna att kapitulera. Då ryssarna förstod detta gav de invånarna på Åland ett ultimatum: tillräckligt många bondeskutor skulle sättas i segelbart skick och is brytas för obehindrad färd österut inom 24 timmar. Skutorna låg långt inne i frusna vikar, och kraven var omöjliga att uppfylla. När ryssarna upprepade sina krav och hotade med hårda straff och stympning blev måttet rågat för den åländska allmogen – något måste göras. Upproret mot ryssarna bröt ut 6.5.1808.

Ryske överbefälhavaren von Buxhoevdens kungörelse 30.5.1808 på grund av upproret på Åland
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

Vid månadsskiftet maj/juni 1808 var läget i Finland bekymmersamt ur rysk synvinkel sett. Anfallet i norr hade avstannat och ersatts av långsam svensk framryckning, både i Österbotten och i Savolax. Särskilt i områden där befolkningen inom kort kunde räkna med svenska truppers återkomst tilltog det folkliga motståndet som tog fart efter att erövrarna börjat avkräva invånarna tro- och huldhetsed till Rysslands kejsare. Sin svåraste enskilda motgång upplevde ryska armén på Åland där invånarna 6-11 maj gjorde uppror och tillfångatog med svenska flottans hjälp mer än 700 ryska officerare och soldater. Den mest kända episoden under detta händelseförlopp är det s.k. Kumlingeslaget där cirka 450 uppbådade bönder och drängar under ledning av prästen Henrik Gummerus besegrade över 470 ryssar ledda av överste Vuitj. Då händelserna på Åland blev kända i Åbo utfärdade befälhavaren för de ryska trupperna i Finland general Friedrich Wilhelm von Buxhoevden en kungörelse som hotade med hämnd.