Kungörelse om inkallande av soldater till krigstjänst, uppläst i Mäntsälä kyrka 7.2.1808
(RA/Mäntsälä församlings arkiv II Ef 1)

Mot slutet av 1807 kunde de första tecknen på ett förestående krig observeras öster om gränsen vid Kymmene älv. De ryska trupperna förstärktes och anlade befästa ställningar nära gränsen. Sveriges sändebud i S:t Petersburg, Curt von Stedingk, blev i slutet av januari 1808 övertygad om att ett krig stod för dörren, och varnade ledningen i Finland och i Stockholm om saken. Hans rapport ledde till omedelbara åtgärder; kungörelser om det hotande kriget skickades ut till kyrkorna där de lästes upp för invånarna. Merparten av soldaterna befann sig på sina torp, där de underhölls av en rota, dvs. en grupp gårdar som var förpliktigad att försörja och utrusta honom med tanke på krig, övningar m.m. Vintern 1808 var försörjningsläget dåligt i Finland, och därför fick rotan också förse soldaten med extra vägkost. De finska trupperna drogs samman till fästningarna Sveaborg och Svartholm och till Tavastehus samt södra Savolax. Några inledande större strider utkämpades inte; i stället drog sig de svenska trupperna hastigt norrut mot Uleåborg, i sträng kyla.

Alexander I:s proklamation 6/18.2.1808 till Finlands invånare med anledning av kriget
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

Finska kriget inleddes 21.2.1808 då de ryska trupperna, utan förvarning, överskred riksgränsen vid Kymmene älv. Därmed hade Ryssland vänt sig mot sin förra bundsförvant i kriget mot Napoleons Frankrike. Ryssland, Storbritannien, Österrike och Sverige hade år 1805 bildat ett förbund, den s.k. 3. koalitionen, där Preussen kom att ersätta Österrike 1806. Kriget gick illa för de förbundna, och i juli 1807 slöt Ryssland (och Preussen) fred med Frankrike i Tilsit. I och med freden blev Frankrike och Ryssland bundsförvanter och Ryssland åtog sig att tvinga Sverige in i den handelsblockad som Frankrike 1806 utlyst mot Storbritannien. Försöken att förmå Gustaf IV Adolfs Sverige att sälla sig till blockaden misslyckades och redan vid årsskiftet 1807/08 började planen för ett ryskt anfall mot Finland klarna. Det oprovocerade anfallet mot en tidigare bundsförvant i kampen mot Napoleon var inte populärt på alla håll ens i Ryssland, och måste också förklaras för invånarna i Finland.

Suomen sota alkoi 21.2.1808, jolloin venäläiset joukot ilman ennakkovaroitusta ylittivät valtakunnanrajan Kymijoella. Siten Venäjä oli kääntynyt Napoleonin Ranskaa vastaan käytyjen sotien aikaista liittolaistaan vastaan. Venäjä, Iso-Britannia, Itävalta ja Ruotsi olivat vuonna 1805 muodostaneet ns. kolmannen liittokunnan, jossa Preussi tuli korvaamaan Itävallan vuonna 1806. Sodassa kävi huonosti liittoutuneille ja heinäkuussa 1807 Venäjä (ja Preussi) solmivat rauhan Ranskan kanssa Tilsitissä. Rauhan myötä Ranskasta ja Venäjästä tuli liittolaisia ja Venäjä otti tehtäväkseen pakottaa Ruotsi kauppasaartoon, jonka Ranska oli julistanut Isolle-Britannialle vuonna 1806. Yritykset saada Kustaa IV Aadolfin Ruotsi liittymään saartoon epäonnistuivat ja jo vuodenvaihteessa 1807-1808 venäläisten suunnitelmat hyökätä Suomeen alkoivat selvitä. Provosoimaton hyökkäys aikaisempaa liittolaista vastaan, jonka kanssa oli yhdessä taisteltu Napoleonia vastaan, ei ollut suosittu kaikilla tahoilla edes Venäjällä, mitä täytyi selittää myös Suomen asukkaille.

Ryske överbefälhavaren von Buxhoevdens kungörelse 2.4.1808 om finska officerares plikt att återvända till sina boställen.
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

Den ryska krigsledningen strävade 1808 på flera sätt efter att försvaga motståndet i Finland, även på andra sätt än de rent militära. Genom överdrivna och direkt felaktiga uppgifter om den ryska arméns framgångar lyckades man t.ex. i början av april 1808 förmå Sveaborgs kommendant C.O. Cronstedt att ge upp den fästning som han skulle leda och försvara. Ett annat sätt att försvaga försvarsviljan på svensk sida erbjöd de officersboställen där de retirerande svenska officerarna lämnat sina familjer – hustrur, barn och tjänstefolk. På rysk sida gjorde man under hela kriget skillnad mellan Finland och övriga Sverige, så också i den proklamation av den 21.3/2.4.1808 som varnade officerarna i Finland för förlust av deras boställen om de lämnade finskt område. (Gränsen mellan de finska länen och de svenska löpte strax norr om Kemi älv). I början av april närmade sig de svenska trupperna Uleåborg och den ryska ledningen räknade med alternativet att de inom kort helt skulle lämna Finland. Enligt uppgift skall proklamationen ha fått en del officerare på svensk sida att sjukskriva sig, i någon av de österbottniska städerna.

Landshövdingen Wibelius protest 14.4.1808 mot von Buxhoevdens kungörelse 2.4.1808
(RA/Handlingar rörande kriget 1808-1809, kartong 10)

Eftersom ämbetsmännen och prästerskapet oftast stannade kvar på sina platser under 1808-09 års krig och fortsatte att sköta sina ämbeten, också efter de ryska truppernas ankomst, blev de tvungna att verkställa erövrarnas befallningar. Deras situation var därmed inte alltid behaglig, men kunde ha varit värre; överbefälhavaren för de ryska trupperna F.W. von Buxhoevden har också i sen tid ansetts som en human erövrare. När landshövdingen i Kuopio Olof Wibelius i mitten av april 1808 protesterade mot den proklamation där von Buxhoevden hotat de finska officerarna med förlust av sina boställen och sin lön var det i alla fall något så enastående, att såväl historiker som Finlands nationalskald J.L. Runeberg uppmärksammade saken. Wibelius försvar av lag och rätt inspirerade Runeberg att skriva dikten ”Landshövdingen” som ingick i andra delen av Fänrik Ståls sägner (utgiven 1860).